Idag var det dags för begravning av bästa vännens lillebror. Jag har inte jättemånga vänner, men de jag har är mina bästa allihop. Fast Anna är i alla fall min äldsta vän. Alla gånger jag har sovit över hos dem, vart med på semestrar och bara hängt där. Då var nog Marcus mest en jobbig liten kille som busade eller ville vara med ibland. Jag minns honom som lillkillen som ville sitta i sin pappas knä.
Nu på senare år hade han samma jobb som jag, det var många kollegor på plats idag.
Jag är helt färdig nu, huvudet dunkar och blodet liksom susar i öronen. Blir så när man sitter och håller tillbaka gråten som en riktig svenne i en timme...
Vila i frid fina Marcus. Finns det en himmel så ses vi där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar